Något jag har funderat över i många, många år är varför man inte kan tvinga en missbrukare till behandling.
Jag vet att det står så här att läsa:
-En missbrukare bör ge upp sitt missbruk frivilligt. Tvångsbehandling har inget stöd hos missbrukaren och eftersom missbrukaren är omotiverad till behandlingen är risken stor för återfall.
För mig känns det lite som att det handlar om att man inte vill riskera att slänga pengarna i sjön. Men tänk så många man kanske hade kunnat "rädda" och så många medberoende som hade fått frid i sitt inre efter kanske många år av förnekelse, skrik, tjat, gråt och hot.
När missbrukaren själv vägrar att inse att den har ett problem även om det är helt uppenbart för alla andra, när dom anhöriga går på knäna och inte orkar mer och i värsta eller kanske bästa fall bryter kontakten, när missbrukaren trillat och slagit sig väldigt illa flera gånger när den varit påverkad så att både sjukvården och även socialtjänsten är inkopplad för att besöka missbrukaren en gång i veckan för att personen helt enkelt inte kan ta hand om sig själv och behöver hjälp, när alkoholmissbrukaren vägrar att ta antabus för att : -Det är bara för alkoholister och jag har inget alkoholproblem!, när missbrukaren hotas av vräkning ifrån sin bostad för att det finns "viktigare" saker att lägga pengarna på än hyran och sina räkningar.
Listan kan göras oändligt lång och jag utgår ifrån egna erfarenheter här. Men det är helt obegripligt för mig att man inte får lov att tvångsinta någon för behandling när det ligger till på detta viset. Så om det nu handlar om pengar eller ej, vilket jag hoppas att det inte gör. För det kostar en hel del för kommunen att ha personal som skall komma till en varje vecka för att inta prata om vad det kostar dom att gå in och hjälpa till att betala hyra mm varje månad också.
Och jag är faktiskt så naiv och dum så jag tror att i många fall vill personen innerst inne ha hjälp men dom vågar inte släppa taget om sin trygghet (alkoholen eller drogerna) som har blivit deras bästa vän eftersom dom i sin värld tycker att allt och alla runt omkring svikit en. Men också för att det är lättare att vara kvar inne i dimman där man slipper tänka klart och få dåligt samvete över vad man gjort eller inte gjort.
Detta inlägget har jag gått och funderat över hur jag skall skriva och hur jag skall formulera mig i flera månader så att det inte uppfattas eller tolkas fel. Det är ju ett väldigt känsligt ämne. Men eftersom det är något som jag själv varit med om mer än en gång och att det tyvärr inte slutade så bra första gången så hoppas att det får en lyckligare utgång nu innan det är försent.
Jag vet också om att många fler är i samma sits som mig och jag vill ge er alla en stor styrke kram ifrån mitt hjärta.
Jag är tacksam över att jag har styrkan att vara stark!
J
