Har gått runt i några dagar med orolig mage och magkatarr, en olustig känsla som funnits helt enkelt.
Och som vanligt när det gäller min magkatarr så kommer den när det är något på gång även om jag egentligen inte känner mig orolig inför det som komma skall. Min magkänsla helt enkelt.
I detta fallet handlade det om min stundande födelsedag som vart igår.
Vaknade med huvudvärk och magkatarr som var mindre rolig. Och det blev absolut inte bättre när jag kom ut och skulle hämta in posten och upptäckte att där var en vacker bukett nedstucken i lådan. Förstod direkt vem den vart ifrån.
Jag tog mig in och sen brast allt....
Nu kan man ju tycka att det är en fin gest och att personen som lämnat den tänker på mig och vill visa det på detta sättet och det kan jag hålla med om. Och jag är väldigt tacksam att personen lämnade den i brevlådan och inte kom in med den.
Men denna blombukett startade en sådan fruktansvärd känsloreaktion inuti mig och det var oerhört jobbigt. Många många känslor som snurrade runt i min hjärna och mitt hjärta. Dåligt samvete kom upp till ytan igen och frågan om hurvida jag har gjort rätt eller fel, har jag kanske gjort det ännu värre för denna personen genom att vända ryggen till och säga upp bekantskapen. Har han hamnat så långt ner och börjat umgås med a-lagarna på torget för att inte vi hans familj finns och stöttar honom längre?
Men när jag samlat mina tankar lite så var svaret givet...
NEJ!!!
Det är inte mitt fel att han har hamnat så långt ner som han har, det är inte mitt fel att han är alkoholist och det är inte jag som är ansvarig för hans handlingar.
Jag o Håkan och våra barn har gjort allt som står i vår makt för att hjälpa honom, stötta honom och peppa honom. Men blir man bara sviken gång på gång på gång så orkar man inte mer till slut.
Och ansvaret ligger trots allt hos honom.
Han har all hjälp man kan få nu med kunninga personer runt honom som är villiga att hjälpa honom upp ur missbruket om han bara erkänner det för sig själv. Men som sagt, ansvaret är hans och ingen kan tvinga honom till det tyvärr.
Han vet också att vi finns där för honom när han är kvitt ifrån sitt missbruk och har tagit emot hjälpen som erbjuds honom.
Nu vet jag att där finns personer som tycker att man skall finnas för honom under tiden också och att det inte är hans fel att han har hamnat där han har hamnat, att det är väldigt synd om honom för han förstår ju inte vad han har gjort mig för ont som vänder honom ryggen och att han behöver vårt stöd mer nu än någonsin.
Men till de personerna kan jag bara säga:
Ni vet kanske inte hur det är att växa upp i ett missbrukarhem, att bli sviken gång efter gång, att aldrig våga lita på någon, att alltid låtsas om som att allt är perfekt och att vi lever i den perfekta familjen och bara svälja när personen utnyttjar en hela tiden för egen vinnings skull.
De få gångerna ni pratar med personen eller träffar personen så låter allt så bra och det känns inte som om denna människa har några problem med missbruk. Men skenet kan bedra och det gör det verkligen i detta fallet.
Denna personen har ett gravt alkoholmissbruk som han tyvärr vägrar att inse själv. Och under de senaste två åren tror jag inte att han har varit nykter en dag. Tragiskt men sant.
Och jag är övertygad om att jag har gjort rätt i som varken vill träffa honom, prata med honom, köra hans ärende för att köpa öl, betala och hålla reda på hans räkningar osv osv.
Jag är tacksam att jag vågade ta detta steget och lyssna på mig själv för en gångs skull. Hur jobbigt det än är och känns ibland så har jag fattat rätt beslut .
Och jag tror att mina vänner och närmsta som har sett mig kravla längst nere i skiten för ett år sedan och sen kämpat för att ta mig upp igen också tycker att jag fattat rätt beslut.
Och jag kan lugna er med att jag kommer inte att återuppta kontakten för en bukett blommor hur berörd jag än blev av den. Som min kloka syster sa igår kväll när hon ringde och var orolig för mig: Det är synd att man bara kan visa en dag på året hur man känner när det finns 364 dagar till som man kan visa det på. Älskar dig <3
Lång predikan som vanligt och egentligen är det sjukt att jag skall behöva förklara mig angående mina beslut. Men tyvärr tror jag att det finns folk som inte förstår hur illa ställt det är och behöver få reda på sanningen och detta är det enklaste sättet för mig att berätta det på.
Min sanning!
Föresten min födelsedag slutade bra med att jag, Håkan o barnen åt en god middag och att mina underbara svärföräldrar kom hit.
Önskar er alla en fin helg! Var rädda om och ta vara på er!
Jag är tacksam att jag har styrkan att vara stark!
J