Facebook!
Detta underliga fenomen...
Där man samlar på vänner och likes, visar upp sitt felfria och perfekta liv (iallafall utåt sett), skryter om sin träning och om hur duktig man varit som både hunnit jobba, stryka och städa, fika med vänner och ta hand om sin familj.
Vad hände egentligen?
Hur kunde jag bli så beroende av detta?
Och varför är det så svårt att släppa taget om det?
Jag gjorde ett uppehåll på några månader förra året i samband med att jag mådde dåligt. Och jag kan inte säga att jag saknade det speciellt mycket just då. Utan det var bara otroligt lugnt och skönt, precis vad jag behövde.
Men det var också då jag upptäckte vilken utsträckning Facebook har.
Varje dag var det alltid någon som sa:
- Såg du vad den eller de skrev på fb? Såg du vad den kommenterade?
Och nej det hade jag inte sett eftersom jag inte var där inne.
Men till slut öppnade jag upp mitt konto igen när jag kände att jag mådde bättre, vilket bara är en knapptryckning iväg eftersom det inte verkar som om man kan gå ur det helt och stänga ner sitt konto.
Under denna tiden hade jag hunnit fundera en del på hur jag kände inför fb och om jag verkligen ville dela hela mitt liv med alla 400 "vännerna" jag hade. En del vänner som jag inte ens kände utan bara var "vän" med för att den var ju vän med den och då kan jag inte neka att vara vän med den. Det typiska dåliga samvetet. Jag vill inte stöta mig med någon och jag vill ju vara omtyckt av alla.
Håkan sa åt mig att rensa upp i min vänlista och sen ta det i min takt och lägga till de jag känner för senare igen.
Men då kom det där dåliga samvetet krypande igen.
Så kan man väl inte göra? Vad skall folk tro? Då tror de kanske inte att jag tycker om dem längre?
Men jag gjorde som Håkan sa och 400 blev ca 50.
Och skall jag vara ärlig så tror jag inte att många ens märkt att jag varit inaktiv där eller ens sett än idag att jag tagit bort dem som vän.
Jag är glad att jag gjorde som jag gjorde och det var väldigt nödvändigt i den situationen jag befann mig i just då. Och jag hoppas att ingen tagit illa vid sig av det.
Och ja det var mig själv jag beskrev ifrån första början.
Men som tur är så känner ni mig bättre än så och vet om att bakom de lyckliga familjebilderna, träningsskrytet och den perfekta fasaden så finns det något mörkt, jobbigt och oerhört tragiskt gömt.
Och det hade inte varit lika fint att lägga upp en bild på en raglande P som kom upp här natten innan nyårsafton och ville komma in. Men det är en annan historia.
Facebook är fantastisk kul underhållning och ren avkoppling för mig, men även en länk till att få skriva av mig lite och visa upp mitt "perfekta" hrm liv.
Jag tar det för vad det är och försöker att inte hetsa upp mig och irritera mig på vad andra skriver, för var och en har rätt till sina egna åsikter och får lov att skriva vad den vill på sin egen sida. Sen kan JAG välja att hoppa över och inte läsa om det är något jag inte är intresserad av och det är FANTASTISKT att jag har den valfriheten.
Glöm inte bort att DU är den viktigaste personen i ditt liv och att DU är värdefull
Ett underbart foto som jag älskar som Michaela har tagit och som beskriver precis hur det känns ibland
J